”… så snillrik, så rolig, så oförutsägbar. Så tät och atmosfärisk …”
Dagens Nyheter

”… årets kanske bästa svenska roman.”
Mikaela Blomqvist, Göteborgs-Posten

”Allt Lina Wolff skriver är så generöst, hon sparar liksom inte på krutet någonstans. Ibland tror jag att hon har tillgång till en helt egen version av svenska språket, i hennes händer är svenskan så färgstark och rik. Som om hon äger en egen palett. Jag uppskattar rakheten med vilken hon skriver, hon räknar kallt med att läsaren kan läsa. Och tänka. […] Wolff låter aldrig läsaren slappna av. Detaljer ur romanen har redan dykt upp i mina drömmar. Det här är Riktigt God Litteratur.”
Rebecka Åhlund, Kristanstadsbladet

”Suget in i romanens demoniska universum är starkt redan från början. Det spelar ingen roll hur många skildringar av svart passion man läst, eller hur ointresserad av heterosexualitetens destruktiva maktspel man än är; Lina Wolffs prosa har en dragningskraft som sliter läsaren från invändningar av det slaget. Det är en prosa som är ögonblickligt igenkännlig, med en ton som är Wolffs alldeles egen. […] Det är nämligen inte bara Lina Wolffs omisskännliga prosa som gör hennes romaner så förtrollande. Lika väsentlig är den egensinnighet med vilken hon tänjer på gränserna i sina verk; när man tror att ett händelseförlopp inte kan bli mer bisarrt, släpper hon lös något ännu mer monstruöst, som om texterna sprang direkt ur det undermedvetna. ’Djävuls-’ är kanske att ta i, men nog har Lina Wolff läsaren i ett stadigt grepp.”
Therese Eriksson, Vi

”Sedan den Augustprisade romanen De polyglotta älskarna har Lina Wolff tillhört författarna som jag håller högst. Hon är rolig, smart och skriver lika våldsamt medryckande som formellt komplext, gärna om kärlek och ensamhet, hela tiden med en cyniskt vass blick på vår tid. […] Prosan är enkelt snygg, och lika fängslande som blicken är pessimistisk. […] Jag gillar det skoningslösa och ömt verklighetsnära i Djävulsgreppet. Sällan behöver Wolff mer än en mening eller två för att få världen att kännas äkta, sann, pulserande. Det är liv, det är prosakonst.”
Victor Malm, Sydsvenskan

”Det är med förväntansfull motvilja jag slår upp boken. För att börja läsa en ny roman av Lina Wolff är som att öppna en dörr som kan leda vart som helst. Man anar att det blir otäckt, andlöst och våldsamt. Men också att det kommer vara egensinnigt och exakt skrivet, och ge intensivt tydliga bilder, dofter och ljud av Sydeuropa. Det stämmer även denna gång.”
Lina Kalmteg, Sveriges Radio

”Rakt igenom är det gastkramande läsning och gestaltningen balanserar mästerligt mellan litterärt hisnande och saklig rapport. […] Djävulsgreppet är en övertygande text som helt säkert kommer väcka debatt. Inte minst för att den så konsekvent synliggör det kvinnohat som breder ut sig på internet och vidare i samhället idag.”
Barbro Westling, Aftonbladet

”… jag har sällan, kanske aldrig, läst något så insiktsfullt om normaliseringsprocesser. När den ena parten i relationen inte bara är fysiskt starkare, utan också har tusentals år av finslipade för-trycksmekanismer på sin sida, blir samspelet mellan Eros och Thanatos, åtrå och död, i konkret mening livsfarlig […] Att Wolff ror intrigen i land beror på att Djävulsgreppet aldrig varit en konventionell relationsroman. Snarare genomsyras den av en till normalitet förklädd galenskap som är tillvarons egen, och som för tankarna till Dag Solstad eller Michel Houellebecq. […] Själv känner jag mig mer än hjälpt av Djävulsgreppet. Den är så snillrik, så rolig, så oförutsägbar. Så tät och atmosfärisk i hur den, likt en samtida pendang till Thomas Manns Döden i Venedig, tvinnar samman platsen med känslan, människan med hennes villkor. ’Samtida’, förresten – vilken onödig bestämning! Lina Wolff skriver ju för framtiden. För detta kommer den att vara henne tacksam.
Rebecka Kärde, Dagens Nyheter

”Precis som i sina tidigare romaner sparkar Lina Wolff sina romanfigurer ut ur det förutsägbara livets mönster. Hon lägger in en överväxel och ibland blir den en smula konstruerad … Men när det funkar, jävlar så det funkar, i Köttets tid funkade det definitivt, och här är den oförutsägbara utflippande berättelsen det som ger de rätta hisnande dimensionerna till den berättelse om total utsatthet som det innebär att älska den som vill förgöra en. Leva tätt intill sin värsta fiende. Låta hans verklighet äta sig in i ens eget sinne så att det blir ens egen sanning. Det framträder i Djävulsgreppetsom exakt så fasansfullt som det rimligen är. Det är gastkramande, sinnligt vidrigt och omöjligt att sluta läsa och långt efter läsningen stannar denna bok kvar innanför huden.”
Jenny Aschenbrenner, Dagens ETC

”Lina Wolff har med sina fem böcker byggt ett eget berättarrum på det svenska riksbiblioteket. Man går in på egen risk. Ingen blir oberörd. […] Typiskt är att Wolff också har en intellektuell idégrund. Hennes författarskap är stenhårt feministiskt, men samtidigt illojalt med feminismens skiftande dagordningar. Här finns ingen ideologisk bekräftelse att hämta hem. Hon befinner sig snarare i en uråldrighet: den långa könskampen i en patriarkal ordning, striden mellan köttet och intellektet, konflikterna mellan passionerna och lagen, längtan efter nåd. […] Det finns ett lustfyllt konfrontativt drag i hennes skrivande som fullföljs i Djävulsgreppet. Hon bullrar befriande i riksbibliotekets annars så finstämda lågmäldhet.”
Per Wirtén, Expressen

”Den som läst Lina Wolff känner igen uppmärksamheten vid köttets, passionens och våldets överlappande sfärer. Florens, denna nedsjunkna och trots sin skönhet ganska motbjudande plats, speglar de gränser berättelsen etablerar mellan lusten å ena sidan och jagets behov av upprättelse å den andra. Det är påfallande snyggt gjort, med en skärpa som här känns än mer koncentrerad än i hennes tidigare böcker. Wolff borrar sig djupare ner i en värld som är henne bekant, men hon gör det med större klarhet. Och liksom i hennes tidigare böcker är det ändå inte helt självklart vilken lärdom man förväntas dra av Minnies långsamma fall ned i den demoniska romansens mörker. Bör man förfasas? Ja, det är möjligt. Men det känns samtidigt för enkelt. Oavsett vad, och just kanske tack vare den här inre obalansen, är Djävulsgreppet Lina Wolffs psykoanalytiskt mest intressanta roman.”
Henrik Sahl Johansson, Svenska Dagbladet