Lizette Romero Niknami: "Mitt stora hopp är att litteraturen ska kunna vara en plats där man kan formulera det man annars inte kan säga."

Lizette Romero Nikami är aktuell med Incestdikt. Här samtalar hon med sin förläggare Lina Rydén Reynols om den nya boken.

Din bok utgår från en fruktansvärd situation: en tonårsflicka har blivit våldtagen av en familjemedlem.  Varför ville du skriva den här boken?

Båda mina böcker handlar på olika sätt om familjen och våld, och båda kom nog till mig då det var böcker som jag själv ville läsa, men som på samma gång kändes oskrivna i den svenska litteraturen. Jag var helt enkelt frustrerad över hur oerhört få litterära skildringar det finns av övergrepp i familjen på svenska, trots att det är en erfarenhet som så vanlig. Med det sagt var såklart Sofia Rapp Johanssons Silverfisken extremt viktig för mig, i skrivandet av boken.

Familjen på fyra personer och lägenheten där de bor är spelplatsen för boken. Det är instängt och tyst, och problemet för familjemedlemmarna verkar egentligen inte vara det brott som begåtts, utan att brottet benämns. Hur ser du på denna tystnadskultur?

Jag tror att tystnadskulturer upprättas i alla familjer där det förekommer någon slags våld, då det att tala om våldet också är ett hot mot familjens heder. Att erkänna brottet som brott, skulle innebära att man också reflekterar över sin egen position och ansvar i en sådan situation, vilket i förlängningen kräver en mothandling, en omformulering av vad familjen och dess relationer verkligen är. Därför blir tystnaden och isolationen i familjen i min bok så omfattande.

Själva bokens titel, Incestdikt, är ovanligt direkt – man hajar till. Hur kom du fram till att detta skulle vara titeln?

Jag arbetade länge med en annan, typiskt lyrisk och kanske lite sval titel. Men jag kände att den inte speglade ämnets brutalitet tillräckligt väl. Det kändes mer sant gentemot bokens tematik att titeln skulle vara ganska stolpig och ful. Jag ville att man som läsare direkt skulle förstå vad bokens motiv och språk var.

Incestdikt innehåller många olika former: ”regelrätta” dikter, rimmade partier, uppbrutna juridiska partier, texter som liknar förhör, och den slutar med en manual. Varför ville du arbeta med så olika former inom samma bok?

Det handlar kanske dels om min egen rastlöshet, som fick mig att vilja skapa rörelse och spänning. Något behövde hända! Den bundna rimmade versen blev ett sätt för mig att skapa en oförutsägbarhet och lekfullhet inför mig själv, kring ett ämne som ju är svårt. Men jag ville också närma mig juridiken, då det är ett språk jag inte alls behärskar eller begriper, trots att det styr och reglerar mitt, liksom allas våra, liv. I grund och botten ville jag nog med de olika formerna skriva mig ut ur min egen kunskap om dikt i allmänhet.

Boken innehåller även dagboksutdrag. Hur ser du på dagboken som form, vad fyller den för funktion i din bok och i allmänhet?

Jag tänker att många i sin dagbok kan formulera sig med mer frihet och agens än vad de har i sitt vanliga liv. Dagboksskrivande kräver ingen lojalitet, inga eftergifter, ingen akademisk utbildning eller någon särskild klassbakgrund. Och på samma sätt är dagboken viktig för flickan i boken, då det där inte finns någon som kan förminska eller ifrågasätta hennes erfarenhet. Att arbeta med dagboksanteckningarna, blev därför också ett försök att komma nära tonåringens röst. Men jag är också alltid svag för texter inuti texten!

Tonåringen i boken framstår som mycket ensam. Varken familjen eller rättssystemet verkar vara en plats där hon och det brott hon utsatts för kan erkännas. Tror du att litteraturen är en plats där detta kan få existera?

Hur pompöst det än kan låta är mitt stora hopp att litteraturen ska kunna vara en plats där man kan formulera det man annars inte kan säga, drömma fast man är vaken, tröstas och uppröras, undergräva auktoriteternas tolkningsföreträde.