När Virginia Woolf skrev Flush – berättelsen om Elizabeth Barret Brownings cockerspaniel – var hon på sitt mest överdådiga humör. Med påtaglig förtjusning kryper hon in i Flushs gyllenröda päls och utforskar genom hans ögon och inte minst genom hans nos världens skugg- och solsidor. Där är Englands gröna ängar med harar som gjorda för en spaniel att jaga, där är Londons paradgator och eländiga slumkvarter, där är Florens myllrande marknadstorg. Och där är Elizabeth Barret själv, den berömda 1800-talsförfattarinnan som sjuklig och överbeskyddad möter poeten Robert Browning och enleveras av honom till Italien.
Flush är Virginia Woolfs roligaste och mest lättillgängliga bok och en bok med många bottnar: en spirituell tids- och miljöskildring, en skiss av ett författarliv och ett porträtt av en hund, så fyllt av inlevelse att det ger läsaren helt nya perspektiv på den mänskliga tillvaron. Romanen utkom för första gången 1933.

”Mellan dem fanns den bredaste klyfta som skiljer den ena varelsen från den andra. Hon kunde tala. Han var stum. Hon var kvinna, han var hund. Så tätt förenade, så oändligt fjärran, såg de på varandra tills Flush med ett enda språng hoppade upp i soffan och lade sig där han skulle ligga för all framtid – på pläden vid miss Barretts fötter.”