På Fårö får Käbi Laretei inspiration att skriva. Hon kan se tillbaka på sin barndom i det fria Estland före ockupationen som gjorde att hon och hennes familj hamnade i Sverige, men också de senaste dryga tio åren då Estland åter blivit fritt och gjort det möjligt för henne att uppsöka sina barndomsmiljöer och också för första gången kunna ge konserter för sina landsmän.       På Fårö finns hon också i den stora krets som omger Ingmar Bergman på somrarna, med filmvisningar och söndagskonserter. Filmer från somrarna under deras äktenskap ger möjligheter att se tillbaka på deras första möte och de år de levde tillsammans.

Generöst och humoristiskt skildrar hon de viktiga hållpunkterna, mötet med det nya fria Estland, hennes sena upptäckt att hon numera varken riktigt hör hemma där eller här i Sverige, den identitetsproblematik som genomsyrar hennes liv och relationer. Hon sätter sitt estländska sociala, umgängesinriktade jag mot Ingmar Bergmans asketiska disciplin och svenska tillbakadragenhet, hans känsla av ”kosmisk ensamhet” för vilken hon står främmande.

Käbi Laretei gör iakttagelser och ställer frågor, hon vill förstå och hon vill berätta.