Monika Fagerholm: "Punken var en explosionen i huvudet"

Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm är aktuell med första delen i en planerad trilogi. Döda trakten/Kvinnor i revolt är en roman om våld och skapande, om att vara ung och på samma gång kastas in i en värld som rämnar. Här möter vi Alice, som lämnar landsbygden för förorten och hittar ett liv fyllt av nya vänner, kärlek, fester – och framför allt: konsten.

En tid som är lika brinnande som osäker

Men under allt detta pågår något större. Europa skakas av terror och motstånd, i Tyskland pratar alla om Baader-Meinhof. Det politiska och det personliga flätas samman, rädslan tränger in i vardagen, och Alice blir en del av en tid som är lika brinnande som osäker.

Monika Fagerholm återvänder i högform med en berättelse som vibrerar av energi, språkglädje och skärpa. Döda trakten/Kvinnor i revolt är en vindlande roman om att växa upp, att hitta sin röst och om hur det alltid är – och alltid har varit – en våldsam tid. Här berättar hon om den nya boken i en intervju av Sebastian Backman.

Punken en explosion i huvudet

70-talet handlar om fred och våld i en salig blandning. Hur har det varit att återvända till årtiondet i arbetet med boken?

Både fascinerande, intressant och lite, jag vet inte, tungt kanske. Man minns så mycket. Annat, alltså privat. Som inte kommer i boken. Inte alltid nostalgiskt. Jag var ju tonårig då, lite yngre än huvudpersonerna i boken, och det var så mycket första gången med det ena och det andra. Man fattar inte så mycket när man i mitt i. Det är efteråt man kan se de stora linjerna. Men för att inte vara för högtidlig: en sak jag tänkt mycket på när jag börjat skriva de här böckerna (förhoppningsvis ännu två delar, den första av dem enligt mina mått bra under arbete): hur hamnade vi här?

Där vi är just nu, alltså, de här åren, på 2020-talet. Det finns faktiskt något slags idé med att börja precis här. Strax före åttiotalets stora omvälvningar, inte bara geopolitiskt (murens fall och Sovjetunionens och östblockets upplösning och fall) men också i oss, som människor, samhällsvarelser.

Kanske var vi annorlunda då.

Men en sak jag verkligen gärna skrivit mer om var musiken, dansen, disco. Jag dansade på Aira Samulins dansskola och tillbringade mycket dagdrömmande med studio 54, Andy Warhol, det smutsblänkande glittret från den världen – som verkligen försvann med aids och den nya puritanismen som kom sen – och älskade soft soul och disko, och dansen, dansen, dansen. Punken var en explosionen i huvudet, a clean slate, som det sägs i boken.

Demoniseringen var en strategi

Hur har den konstnärliga processen sett ut – vad har inspirerat dig under skrivresan med boken?

Foto: Thron Ullberg

Viktigt för mig har varit inte fästa mig så mycket vi brunmurriga inredningar och sånt, väldigt många hade inte såna hem men levde kvar i sent femtiotal och sextiotal, till exempel det provocerande dämpat sofistikerade dockhuset som är en radhuslägenhet i förorten, som boken ju handlar om också.

En ganska stum tid som det står i boken, den som kom att leda över i “de inställda upprorens tid” som Per Olov Enqvist skriver. Slutet på den politiska människans tid – och det finns hur mycket rörelse som helst kring det i just den här tiden. Rester av det som fanns, förebud om det kommande, nya strategier. Olika slags aktivismer, och en ny kvinnorörelse (på åttiotalet).  Det var väl det jag ville skriva om, söka fram och hitta. Både ur egna minnen och erfarenheter, båda sånt som träder fram så starkt nu senare.

Som det hela tiden underliggande, bultande våldet. Som den här tiden förkroppsligades så starkt i rörelser som RAF och Röda brigaderna i Italien. Nu menar jag inte att jag förespråkar terrorism – så mycket var ju förfärligt – men vad som födde det, ett slags strukturell patriarkal makt som hade överlevt i Västtyskland från Nazitiden, eller i Italien – en råkapitalism som igen såg ut att spela ut den enskilda människan – vilket Elena Ferrante skriver om i sina böcker. Jag var ju barn och ung på den tiden och minns hur s k r ä m d a och rädda vi skulle vara – först senare har jag satt mig in i att den här demoniseringen var en strategi.

Man måste skriva som ett litet djur

Boken kryllar av referenser till böcker och musik. Vilka verk har varit speciellt viktiga för dig, som du varit mån om att inkludera i boken?

Idén med de där referenserna är lite inåtvärmande: det är böcker och tankar som inspirerade mig när det begav sig, på olika sätt, ibland så man kan förklara det, ibland inte. Jag har till exempel ett oförklarligt starkt förhållande till The Adventures of Augie March – den har betytt så mycket för mitt eget skrivande men frågar man hur handlar det om konstiga saker som inspiration, blänk, sånt som får hjärtat att bulta helt enkelt.

Veronica Segers tankar har jag stulit från Outi Nyytäjä som betytt allt för mitt prosaskrivande. Hon väckte mig till att börja skriva romaner i tiderna – alla drivkrafter för att göra Underbara kvinnor vid vatten kom från henne (utom ämnet). Hon fick mig förstå vikten av inspiration och hängivenhet och vikten av att skriva, skriva är att skriva inte vara clever och odödligt aptitlig i andras ögon.

Man måste se inte med någons ögon men så att man ser. Och sen skriva som ett litet djur.

Det var Outi som sa det, och att hon sa det, förändrade allt.

Sen är det ju sången Changes av Bowie som kom ren 1973 men exakt för mig beskriver just den här tiden, 1976/77. Och massor med kvinnor och kvinnliga författare som har lärt mig och lär mig och försöker lära mig tänka. Doris Lessings Golden Notebook, Adrienne Rich, Hagar Olsson.

Ah, det här är det roligt tala om. Skulle kunna tala om det i evigheter. Och Lucia Joyce skulle jag vilja tänka på och skriva mycket mer om.

Om Monika fagerholm

Monika Fagerholm, född 1961, är en av Nordens mest uppmärksammade författare, känd för sina intensiva, rytmiska och drabbande romaner. Hon har tilldelats en rad priser, däribland Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och Selma Lagerlöfs litteraturpris.