Linda Segtnan om debuten: "Mina värsta rädslor har kommit upp till ytan"

En majkväll 1948 tar nioåriga Birgitta Sivander ett steg in mellan trädstammarna och försvinner. Strax före gryningen hittas hon död i ett dike i skogen.

Sjuttio år senare läser Linda Segtnan av en slump en tidningsnotis om det olösta mordet i skånska Perstorp. Någonting manar henne att söka djupare i Birgittas öde. Hon vänder sig till arkiven, men närmar sig samtidigt historien med en öppenhet för det okända. Parallellt med att hennes besatthet växer, börjar också ett liv växa i hennes mage. En flicka.

Hur står man ut med att sätta ett barn till världen när den kan vara så bottenlöst grym? Hur står man ut med de faror som hotar en dotter?

Linda Segnant, född 1986, är bosatt i Stockholm. Åttonde huset är hennes debutbok. Vi har ställt några frågor om hur boken kom till.

Din debutbok Åttonde huset börjar med att du läser artiklar på mikrofilmsarkivet på Kungliga Biblioteket och hittar en notis om den nioåriga Birgitta som hittats död. Varför läste du gamla tidningar?

En kommun hade gett mig i uppdrag att skriva en stadsvandring i ljudformat, något jag brukar jobba med i synnerhet inför loven då de flesta kommuner har en pott att lägga på sina barn och unga. Mina vandringar lär dem om lokalhistoria och ger dem en anknytning till och ett intresse för platsen, oftast genom att vara lite läskiga – en jättebra inkörsport till historieämnet! De flesta av historierna hittar jag i gamla tidningsartiklar nere i mikrofilmsarkivet.

På vilket sätt har bibliotek och bibliotekarier varit behjälpliga för att din bok skulle bli till?

Absolut nödvändigt. Kungliga Biblioteket är min arbetsplats sedan många år. För mig, som är egenföretagare, är det viktigt med rutiner och att inte känna sig ensam. Min rutin är att gå till bibblan varje dag. Där har jag kollegor att äta lunch med – vänner som studerar och andra egenföretagare. Och det viktigaste: där finns otroliga mängder information.

Under pandemin satt jag hemma och skrev. Det var ensamt, men möjligt tack vare hjälpsamma bibliotekarier och arkivarier ute i landet. Tack vare digitaliserat material, smarta lösningar med luckor i väggen när man inte fick komma in på biblioteken, och att tjänsten “Svenska Dagstidningar” släpptes fri så jag fick tillgång till även nyare artiklar hemifrån, kunde jag skriva min bok.

Din bok sägs vara lite svår att genrebestämma. Hur vill själv beskriva den?

Jag blir väldigt smickrad när någon kallar den roman. Jag uppfattar det som att de tycker att språket bär den, inte informationen. Men samtidigt ligger det ju enorma mängder källmaterial till grund för boken, och de delar som handlar om mig och de mina är ju rena dagboksanteckningar. Kanske memoar/biografi?

Vilket är ditt favoritbibliotek i Sverige?

Kungliga Biblioteket. När jag behöver vara omgiven av sorl sitter jag i caféet. När jag behöver vara omgiven av folk men utan sorl sitter jag i läsesalen eller någon av studieplatserna. Jag går upp till handskriftsarkivet för att få tillgång till materialet där. Jag går ner i mikrofilmsarkivet för att läsa tidningar och för att slippa distraktioner, för där finns inga fönster och temperaturen är konstant.

Men jag måste också nämna min barndoms bibliotek i Skogås. Jag spenderade hela bokslukaråldern där, mamma brukade ringa dit för att genom bibliotekarierna hälsa mig att det var dags för middag. För varje bok jag läste satte bibliotekarierna en ny i min hand, vald baserat på vad jag gillat tidigare. Där upptäckte jag min idol Maria Gripe. Jag glömmer aldrig doften av Skogås bibliotek, eller tryggheten jag kände där.

Foto: Mira Wickman

Sagt om Åttonde huset

"Åttonde huset presenteras som faktalitteratur. Jag kallar den roman. Linda Segtnan ger nämligen mer än fakta; hon går in under skinnet på förtvivlade föräldrar och på barn och tonåringar som far illa och hon utlämnar hänsynslöst sig själv. Däri ligger bokens nerv ... Barns skyddslöshet, inte minst mot samhället, är ett av bokens teman. Vad starkt och naket Linda Segtnan skildrar detta." Upsala Nya Tidning

"Samtiden älskar att vältra sig i verkliga brott och 'äkta' historier: att få rysa och komma nära andras olycka. Men Segtnan problematiserar sitt närgångna grävande på ett väldigt nyanserat sätt. Det faktum att hon är en erfaren historisk researcher bidrar också. På ett sätt är det här snarare en bok om balansen mellan Lindas starka vilja att få veta mer om Birgittas fall och hennes insikt om hur problematisk den drivkraften är. Det där oavslutade bäddar nämligen för en viss besatthet. Det är inte svårt att dra kopplingar till Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria från 2013." Barometern

"Malin Persson Giolitos julklappstips. Linda Segtnans debutroman ska inte läsas om man vill få en lösning på ett mordmysterium. Styrkan ligger i den vemodiga skildringen av åren då barnen är små och sköra och föräldrarollen ny och svårgripbar. Segtnan blir besatt av att finna lösningen på det olösta mordet på nioåriga Birgitta Sivander 1948. Det är inte en spoiler att påstå att hon kanske letar efter något annat." Vi Läser