I Gramina talar Bo Carpelan med diktarkollegerna Horatius, Vergilius och Dante, "giganterna" som han kallar dem i sitt förord. Umgänget har pågått i många år och liksom i Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984) har resultatet blivit bilder, associationer, aforistiska kommentarer och lyriska fragment. Gramina handlar om livets korthet, om hur svårt det är att fånga nuet, om tidens och tingens gåta, om dödens ständiga närvaro.
"Spåren i daggfriskt gräs:här gick någon, sökte dig,fann dig inte."