I tjugo år har Észter levt ett stillsamt och händelselöst liv, i en outtalad väntan på den ende man hon älskat, Lajos, den notoriske lögnaren, han som sagt sig älska bara henne och sedan gifte sig med hennes syster, Vilma. Kvar blev hon som sedan dess aldrig gift sig utan levt i sin regelbundenhet med söndagsmiddagar med vänner, och i det tomrum och tvivel som uppstod efter Lajos och systerns svek.
En dag står han så utanför hennes dörr, dock inte ensam. Vilma är död sedan flera år men med sig har han sina två barn och två personer som Észter aldrig tidigare sett. I vilken relation står de till Lajos? Och vad vill de? Vad Lajos vill är klart; han har kommit för att ta ifrån Észter det enda hon har kvar – liksom hon vet att hon kommer att ge honom det. Det var länge sedan hon insåg att för en kärlek som deras finns det inget slut.
För första gången på många år sjuder huset av liv. Észter bjuder in sin bror och några vänner från trakten. Lajos har inte förändats, han fortsätter att skriva om verkligheten efter eget huvud, förskönar där det passar, ljuger samvetslöst om det gagnar honom. Észter minns den spänning och ovisshet som fanns runt honom och som gav livet en känsla av ”farlighet”. När han försvann insåg hon att denna farlighet hade varit den enda, sanna meningen med livet. Då dagen börjar skymma och de till sist blir ensamma ska deras minnen tvingas upp i ljuset men nu vet hon att hon ingenting har kvar att förlora, det som var värt något förlorade hon redan för tjugo år sedan.
Liksom Sándor Márais succéroman Glöd är Észters arv en roman om det förflutnas kraft. Med stor intensitet skildrar han här en kvinna som förstår att det som en gång påbörjats en gång också måste avslutas.