Jag skriver av glädje, skräck, förlamad av sorg, i sista stund, i brist på annat, mitt i livet, tidigt och mycket sent, i grevens tid, och för att människor som jag själv och du skall hitta ut ur sina hus, nå fram till vattnet, se slutet på vägen och minnas var nyckeln ligger begravd.
   Jag skriver en bok gjord på trettio strofer komprimerade till en dikt så tunn att det jordiska lyser igenom den och så mättad av det jorden skänkt oss att den knappt går att öppna än. Och om man säger mig att det inte tjänar något till för att ingen in nuet är intresserad och den baran kommer att läsas av en enda människa om hundra eller tusen år, eller kanske till och med aldrig, särskilt då, för denna enda människa, eller ingen, skriver jag.
   Jag skriver ödsligt, mörkt, på tok för sorgligt, all¬deles för svårt, så ingen förstår mig, så alla förstår mig, skriver "ande", "far", "labyrint", och om detta inte räcker till för att övertyga någon enda människa om livets oundgänglighet och skönhet, ja, då skriver jag lite till.

Mare Kandre