Berätta om dig själv!
Jag är trettiofem år gammal och bor i Hörby. Jag har jobbat bl.a. som tolk och lärare. Nu läser jag fristående kurser i Lund och försöker få tid att skriva.

Har du skrivit länge?
Jag har nog alltid skrivit, även om det mest varit brev och dagböcker. När jag bodde i Spanien ville jag skriva en roman om inbördeskriget ur en ung kvinnas synvinkel. Jag kom nog en sådär femtio sidor innan jag insåg att jag tagit mig vatten över huvudet. Noveller skriver jag sedan fyra-fem år tillbaka ungefär.

De flesta av dina noveller utspelar sig i Spanien. Vad har du för koppling till landet?
Jag har bott, pluggat och jobbat i Madrid och i Valencia i sammanlagt sex år, och jag är gift med en spanjor. Vår åttaårige son är tvåspråkig. Det är min konkreta koppling. Min mer abstrakta relation till landet är ganska ambivalent. Jag kan fascineras av kontrasterna och samtidigt krocka rejält med mycket i kulturen. Att försöka smälta in var nog ett av de svåraste projekt jag tagit mig för. Man måste ta av sig sina fördomar om det ska funka, och man måste göra det på riktigt. Lite som att kasta sig ut från andra våningen och inte veta hur man landar. T.ex. att ärligt och inlevelsefullt prata rengöringsmedel med mammorna i parken eller gå på tjurfäktningar och kanske överväga att sätta ens barn att studera katekesen… Då märker man att det inte är så lätt som man trodde.

Dina huvudpersoner lever i olika miljöer och skiljer sig från varandra. Vad är det som knyter dem samman, vilka likheter har de?
Jag tror man kan säga att de kämpar för överlevnad på en liten yta (symboliskt alltså), och de gör var de kan med det som finns till hands. De är inte idealister och de är inte perfekta och ofta misslyckas de i sina företag. Men de är också modiga, vågar gå in i situationer, och det gillar jag hos dem. Arbetsnamnet på samlingen var ”Om att ta plats i en burk”. Jag fick idén när jag jobbade med handel i Spanien och fick en förfrågan av en man som ville importera mask från Kina. Han beskrev hur maskarna skulle ligga i burkar och det var mycket kring det där, temperaturen och vätskehalten och hur många i varje. De fick inte fnurra ihop sig och de fick inte dö. Överfört till ett mänskligt perspektiv kändes det som något som kunde vara kul att fabulera kring.

Dina berättelser är ofta skruvade, och undertonen är ganska obehaglig. Vilka är dina inspirationskällor?
Mörkret är nog bara där, kanske är det den där kontrasten som gör att man sätter igång. Angående det som kan kännas skruvat fascineras jag av det gränssprängande som man hittar i en del litteratur. Juan Rulfo är t.ex. en mexikansk författare vars språk och dialog jag imponeras av, liksom hans sätt att helt naturligt binda ihop levande och döda i en berättelse. Virginia Woolfs Orlando, där huvudpersonen lever flera liv, både som man och kvinna och som språkligt känns skriven i något slags rus. Almodóvar är också svår att inte låta sig inspireras av. Lorca också, det finns något andalusiskt mörker i honom, ödesmättat och musikaliskt. I Spanien går det dessutom mycket såpoperor på teve. Där kan man hitta tacksamma miljöer med massor av gränser att spränga.

Hur kommer det sig att det blev noveller?
Kanske erbjuder formatet fler möjliga situationer och fler möjliga personer. Sen hade jag tillgång till ett bra forum på nätet, där man kan lägga upp noveller och få bra kommentarer.

Vad har du för känslor inför att debutera nu?
Det pirrar en del. Men det viktigaste är nog att jag kan fortsätta skriva.

Vad har du för planer för framtiden, blir det en roman nästa gång?
Vi får se. Jag trivs i novellformatet, men visst hade en roman varit en utmaning.