Det är nu åtta år sedan jag skrev min första roman, ’Nu vill jag sjunga dig milda sånger’. Jag skrev den som ett examensarbete på Aucklands universitet. Och som en sorts självterapi, tror jag. Då hade jag just återvänt till Auckland efter några år i Tokyo, och jag hade ännu en gång tappat fotfästet i livet, tyckte jag. Jag hade inget jobb att återvända till och mina barn var i stort sett vuxna. Och jag undrade vad jag skulle göra med mig själv. Var jag egentligen hörde hemma. När vi lämnade Sverige 1986 var det tänkt som ett treårigt avbrott i vår inrutade svenska tillvaro med varsitt heltidsjobb, barn och dagmamma. Mer tid för barnen, mer tid för familjeliv, tänkte vi. Tre år av en annan sorts tillvaro. Men det blev inte riktigt som vi tänkt. De tre åren i Nairobi blev bara ett, följt av ett i Singapore, tre i London och sedan Wellington. Hela tiden med samma korta perspektiv. Och Sverige som slutdestination. Och så gick tiden.

Foto: Caroline Andersson

Det var när jag kom tillbaks till Auckland då 2003, och satt ensam under en våt och grå vinter och skrev på min ursvenska roman, som hela min hemlängtan sköljde över mig. Och tanken på att det kanske ändå skulle bli Nya Zeeland som skulle bli mitt hemland. Utan att jag en enda gång tagit det medvetna beslutet att utvandra. Eller invandra. Och ju svårare det kändes, desto svenskare blev boken jag skrev. Till slut kändes det som om det var ett kärleksbrev till mitt förlorade hemland som jag skrivit. Eller en sorts avskedsbrev.

Nu har jag just avslutat min tredje roman, ’Det goda inom dig’ på svenska, ’The kindness of your nature’ på engelska. Jag har för första gången skrivit på båda språken – inte översatt, egentligen, utan skrivit två gånger, en bok för vardera mitt hemland, kanske – och den har just kommit ut här i Sverige till överlag goda recensioner. I oktober kommer den ut i Nya Zeeland. Och jag undrar om det inte är precis tvärt om nu. För jag ser ju nu när jag läser vad jag skrivit, att det blivit en så nyazeeländsk bok. Allt det som jag kommit älska finns där. Det ständigt närvarande havet. Ensamheten. Vänligheten och generositeten. Den höga himlen. Och vinden. Allt det som jag för evigt kommer att längta efter om jag mister det.

Än så länge har jag klarat att stå med ett ben i vardera landet. Men det är inte någon hållbar position. Det är så förfärligt långt emellan. Så obekvämt. Någon sa en gång att Nya Zeeland vore helt perfekt om man kunde bogsera det till Europa och lägga det långsides med Portugal ungefär. Men då vore det förstås inte längre Nya Zeeland. Som det är, så står jag alltså där mellan mina två länder. Med en son i Stockholm och två söner och en sonson i Auckland. Hur jag än vänder på saken har jag någon jag älskar på andra sidan jorden. Jag blir inte yngre och jag oroar mig för att jag varken ska orka eller kunna flyga fram och tillbaka. Miljövänligt är det ju inte heller. Särskilt som jag nu ibland unnar mig business class.

Här i Sverige har en av dagstidningarna just inlett en artikelserie om så kallad cirkulär migration, det vill säga människor som flyttar mellan olika länder för att till sist återvända till ursprungslandet. Det förefaller vara en process fylld med utmaningar. Så menar forskarna till exempel att det praktiskt taget saknas exempel på hela familjer som utvandrat och sedan återvänt tillsammans efter många år utomlands. Det tycks oundvikligen bli så att familjen splittras. Barnen stannar i det nya landet, en eller båda föräldrarna återvänder. Många blir för evigt kvar i långpendling. Men inte så många i en sån extremt lång pendling som min, tror jag.

I november ska jag packa igen och ge mig av på min årliga flykt söderut. Jag vet inte hur det kommer att kännas den här gången. Om jag kommer att kunna fatta ett beslut om var jag sätta ner mina bopålar. Ta ut mina tillhörigheter ur det lager i Grey Lynn där de stått i två år nu. Eller om jag kanske kommer att kunna acceptera att det är min lott att sväva så här mittemellan för evigt. Vi får se.

Jag hinner inte fram tills boken kommer ut. Jag hoppas det ska gå bra ändå. Det känns lika nervöst som när min första bok skulle komma ut i Sverige. Jag undrade då hur svenska läsare skulle ta till sig min kärleksförklaring med smultron, blåklockor, älgar, kräftor, lingonplockning och ångande färskpotatis. Tänkte att de kanske skulle tycka att det var för mycket. Så blev det nu inte då. Nu får jag nervöst vänta till mitten på oktober för att se hur de nyazeeländska läsarna kommer att reagera på min version av deras land. På crayfish, sauvignon blanc, flax, godwits och får. Och hav, ständigt detta skiftande, allestädes närvarande fantastiska hav.

Linda Olsson
Stockholm i augusti 2011