2010-08-19

Gerard Bonniers essäpris 2010 har tilldelats Horace Engdahl "för ett essäistiskt författarskap som med lustfylld precision, osvikligt språkligt gehör och stor integritet avläser de litterära texternas hemligheter".

Prissumman är 100 000 kronor. I juryn ingår Gunnar D Hansson, Eva Bonnier och Magnus Bergh.

Ur Gunnar D Hanssons pristal:
[...]
”Essän är ett slags spatsertur” heter det ibland i mer eller mindre lärda utläggningar om essäns väsen. Men det stämmer inte på Horace Engdahl. Det är en annan sorts förflyttning. Man åker. Färdas förundrad. Hela tiden. Inför scenerier, upplevelser och känslor som inte längre är möjliga, annat än genom litteraturen. I ett slags reflekterande klarhet. Ända ner i bisatserna. Så här skriver Adolph Törneros  – i ett resebrev till Melcher Falkenberg i juni 1824 – om skillnaden mellan att gå och att åka:

”Man ser – nej! jag ser – [...] ett landskap med helt andra ögon såsom gående och såsom åkande. [...] Från höjden av en vagn, – om man också genom dess tillhjälp sätter en aln till sin fotgångarlängd – dominerar jag terrängen, får den i en skönare dager, flyttar mig på behörigt avstånd ifrån tavlan, uppfattar allt mer i helhet, mer poetiskt. Till fots behärskas jag ensidigt av enskilta partier, fastklibbas evigt vid samma fläck om ock jag är aldrig så fotvig, läser liksom glosa för glosa i naturens bok, och saknar det rörliga spelet av de i varandra skiftande situationerna. Trakten står halvdöd och något förstenad, då jag blott skrider fram.”

Det är just detta hos Horace Engdahl  – han ger mig som läsare extra aln, såväl till den egna ”forgångarlängden” som till den egna eventuellt slumrande klokhet man besitter, han får mig att uppfatta ”allt mer i helhet, mer poetiskt”, ”de i varandra skiftande situationerna”. Det roar mig något att det anförda Törneros-citatet är från år 1824, från den tid när Atterbom mognar, växer ut – det är ett momentum (som man brukar säga numera) – alltså: tiden runt 1824, som Horace har visat den djupaste införståddhet med, tänk om han levat redan då, då skulle ett och annat ha blivit tydigare också för de svenska romantikerna, den upplyste Horace skulle ha kunnat tala om för dem vad det handlade om, t.ex. om skillnaden mellan de föregående epokernas diktning och den innevarande tidens försjunkenhet i det olyckliga, i ärret efter drömmen, i de diktade verkens egna självrefererande dunkelsköna och frihetliga trolldomsverkligheter. Eller som det står i den prisbelönta boken: ”Det romantiska jaget uppnår sin frihet genom intimiteten med det okända.”

En gång anbefalldes läsning av Dante genom fyra förståelsesätt, på fyra nivåer. Men det var länge sedan. Idag får man vara nöjd om mening kan avvinnas på en enda nivå. Det är något med den läsande föreställningsförmågan eller det tänkande läsandet som har atrofierats eller rent av gått förlorad. Och se, då kommer Horace Engdahl. Och ser saker hos Bengt Lidner eller hos Oxenstierna som ingen rimligen kan ha sett på tvåhundra år. Eller saker som ingen kunde se för tvåhundra år sedan. Horaces iakttagelse att det är Bengt Lidner som uppfinner den lyriska direktsändningen kommer jag att bära med mig för alltid. Det är pedagogik och snille i lika delar (om smak vågar jag inte uttala mig, jag kommer från ett Bohuslän där ingen smak finns och kanske aldrig har funnits, men vackert är det; det kanske är därför jag har sysslat med Lars Ahlin, som jag inte tror tillhör Horace Engdahls favoriter).
[...]

Läs mer om Horace Engdahls författarskap här.