Jag har läst Carsten Jensens roman Vi, de drunknade. Det är en lysande bok. Jag har tidigare njutit av hans reseskildringar Jag har sett världen börja och Jag har hört ett stjärnskott, men den här gången är det fråga om någonting alldeles extra. 

Vi, de drunknade omfattar 700 sidor och nästan 100 år. Handlingen börjar 1848 (med en liten prologavstickare ner till 1807) och pågår fram till andra världskrigets slut i maj 1945. Allt kretsar kring en plats: staden Marstal på danska AErö. Och kring människorna i denna stad, som lever och dör, och lever kvar – i det kollektiva minnet.

Men den egentliga huvudpersonen är Havet, ty allt i Marstal rör sig om sjöfart. Det är stadens raison d’être; män som ger sig iväg på fartyg och kvinnor som går hemma och väntar på deras återkomst – eller på meddelandet om att deras skepp förlist och att de vilar på havets botten. Sådana ser de ut, de grundläggande villkoren i Marstal. 

Det är ett hårt liv, och det är en hård bok. Men skriven med en paradoxal lätthet, som är karaktäristisk för Carsten Jensen – och nödvändig för att allt det lidande och alla de oförtjänta plågor som havet har att erbjuda marstalborna ska balanseras. För havet ger och havet tar, i slutändan framförallt det senare.

Under läsandet av Vi, de drunknade händer det att andra författare kommer och sätter sig på axeln på en, det är oundvikligt. Joseph Conrad och Herman Melville, till exempel, liksom andra stora havsskildrare. På närmare nordiskt håll Alexander Kielland och kanske Sandemose. Jensen nämner ytterligare förebilder i efterordet. Självaste Homeros inte att förglömma.

Vi, de drunknade är en stort anlagd roman. Allt handlar – åtminstone på ett plan – om förhållandet till havet. På gott och framförallt på ont är allas liv knutna till sjöfarten, det är den enda möjliga utkomsten på AErö och havet är helt sonika den spelplan där livet försiggår. Jag har inte räknat, men uppskattningsvis äger åtminstone en tredjedel av bokens 700 sidor rum på havet och i hamnar runt om i världen. Marstals storhetstid är 1800-talet då segelfartygen fortfarande dominerar fraktfarten; med 1900-talet och ångfartygen kommer en ny era och nya villkor.

Genremässigt kan man i och för sig betrakta Vi, de drunknade som en sorts utvecklingsroman, och en spegel över samhällets – i synnerhet sjöfartens – förändring under de två halva århundraden då boken utspelar sig. Men det är ändå berättelserna, mytbildningarna och de enskilda människornas samspel och personliga kamp för existensen – på och mot havet – som är ryggraden i boken. Utan tvekan är det så; det är Laurids och Anton och Hermann och Knud Erik som bär historien. Deras avgörande livsval och deras förutsägbara tillkortakommanden. Och kvinnorna – i synnerhet Klara Friijs, som lever för att ta en sorts hämnd på havet, få manfolket att stanna kvar på landbacken och äntligen sluta upp med att drunkna. Mer eller mindre aktivt arbetar hon för att Marstal som sjöfartsstad skall gå under, mer eller mindre lyckas hon i sitt uppsåt. 

Vi, de drunknade är också en kollektivroman. Berättarperspektivet är just detta Vi; det är marstalborna själva som berättar – ingen enskild, ingen med namn återgiven – som håller pennan och huvudkaraktärerna och händelserna vid liv; som på detta vis skriver in sin stad och sina egna existenser i historiens mörka malström.

Sällan har man väl läst en dystrare, en mer pessimistisk skildring av livsvillkoren; havet är stort och grymt och obarmhärtigt. Utan nåd, helt enkelt; och lika stort som havet är, lika små är människans möjligheter att ta sig ur eller ändra sitt tillskurna öde, sin plats i hierarkin – men som läsare köper man allt detta mörka, eftersom Carsten Jensen är en så enastående, osentimental och absolut omutlig berättare.

Tur är väl det, för det är ett digert dokumentärt material han utgått ifrån, litteraturlistan är lång som en mesanmast (?) och det vore inte ägnat att förvåna om författaren står staty i Marstal om hundra år. Ute på den omtalade och betydelsefulla piren måhända.

Bokens kulmen är utan tvekan den avslutande delen ”Världens ände”, som skildrar andra världskriget inifrån de neutrala fraktfartygens hopplösa synvinkel. Man reser över Atlanten fram och tillbaka med livet som insats; all mänsklighet tvättas bort av krigets fasansfulla verklighet, nödställda överges, fartyg och människor offras på löpande band och ingenstans tycks det finnas något hopp. Ingen humanitet; till och med en sådan grundläggande sak som kärleken mellan man och kvinna är torpederad ner till förnedrande och förråande djuriskhet.

Ändå läser man. Med stor behållning läser man. Vi, de drunknade är en roman som inte släpper greppet om en för en sekund. Vem kan till exempel motstå historien om James Cooks förkrympta skalle? Eller måsmördaren? Eller Sankte Pers röv?

Och trots allt finns där ljus, tunna strimmor av hopp och medmänsklighet mitt i havets och krigets blodiga inferno. Annars skulle man inte orka. Inte människorna i boken och inte läsarna.

Ja, visst orkar man. Det är längesedan jag läste en roman av den här kalibern och med den här angelägenhetsgraden. Carsten Jensens bok förtjänar många, många läsare. För djupast sett handlar det om själva livsvillkoren – allas våra livsvillkor – och vad det egentligen kostar att behålla sitt mänskliga ansikte. Det är fråga om stor existentiell berättarkonst, varken mer eller mindre.

Man skall egentligen inte spekulera om litterära utmärkelser, men det vore en smula förvånande om inte Carsten Jensen fick Nordiska rådets pris när det är dags nästa gång. 

Varmt, varmt anbefaller jag alla kloka läsare att ta sig an Vi, de drunknade!

New York i december 2007

Håkan Nesser