Hej Berit,
 
Nu har jag tagit mod till mig och läst dina texter*. De är förstås bra, men jag vill ändå göra om dem lite. Och eftersom vi ska arbeta ihop framöver är det lika bra att jag redan här försöker förklara varför.
Det handlar bokstavligen om bilden av författaren och hans verk, i synnerhet om svårigheten att i Sverige skriva om naturen utan att placeras i det litterärt sett lättviktiga natur-och-miljöfacket. Min ambition är sedan många år just litterär, inte populärvetenskaplig. I början av min karriär, det är sant, använde jag mig av goda historier, ofta ovidkommande, för att sprida kunskap om biologi och annat, men numera gör jag tvärtom; jag använder mig av mina kunskaper, biologiska och andra, för att sprida goda historier. Litteratur. Ständigt måste jag vara på min vakt för att inte dras ner i sammanhang och genrer där jag inte vill vara. Förmätet kanhända, men om jag inte trodde att jag kunde ta mig därifrån skulle jag sluta skriva. ---

I Tyskland är min frihet som författare större än i Sverige, främst på grund av att böckerna bedöms vara romaner eller möjligen skönlitterära essäer. Du vet, man blir så lätt en kopia av omvärldens förväntningar.
Här hemma förväntas jag vara fältbiologen som "älskar flugor" och dessutom kan skriva, medan jag i Tyskland är en förut okänd författare vars egendomliga form av skönlitteratur bedöms vara någonting nytt.
Först tänkte jag inte så mycket på det, men i och med min senaste bok "Der Rosinenkönig", som fick lysande helsidesrecensioner i Die Zeit, Frankfurter Allgemeine, Berliner Zeitung etc, blev skillnaden uppenbar. Före "Die Fliegenfalle" fanns jag inte. Läsupplevelsen blev därefter - fri från förutfattade meningar. Jag får fin kritik även i svenska tidningar, förvisso, men här tvingas jag hela tiden släpa på ett ganska tungt bagage bestående av mig själv. Och visst, friheten är en fåfäng dröm. Men jag försöker, om och om igen. Trilogin (Flugfällan, Flyktkonsten, Russinkungen) är när allt kommer omkring ett enda stort flyktförsök, en delvis fiktiv självbiografi som främst av allt är sprungen ur författarens önskan att slinka ur det förflutnas grepp och i någon mening skapa sig själv.
 
Att jag vände mig till Eva i mitt sökande efter ny förläggare och nytt förlag berodde åtminstone delvis på detta; jag ville minimera risken att halka tillbaka och fångas in igen. Jag är livrädd för det.
Förhoppningsvis kan jag en vacker dag sluta oroa mig för mina svenska läsares fördomar om vad som kan vara god litteratur och inte, men än så länge måste jag noga tänka mig för. Var jag publicerar mig är betydelsefullt, och hur böckerna presenteras. En essä publicerad av, säg, Svenska Naturskyddsföreningen (som "Anna och Rutger") läses med helt andra ögon än om den vore utgiven av Albert Bonniers Förlag.
Förlåt att jag upptar din tid med denna litania, men just härvidlag är jag hyperkänslig, kanske för att min självbild är en så stor del av författarskapet. Vi är ju alla olika. Själva skrivandet är för mig en plåga. Jag har aldrig tyckt om det. Men det passade mig ändå av olika skäl. Det som driver mig är förstås en stor portion helt vanlig ärelystnad, men också denna oformliga dröm om att bli fri. Att bli tagen på allvar, fastän jag är både underhållande ibland och misstänkt mycket fältbiolog. Ungefär så. Vilket påminner mig om att det är hög tid att ställa undan spegeln och sätta tänderna i dina texter.
Återkommer med ett förslag senast i morgon bitti.
 
Varma hälsningar från ett soligt Runmarö Fredrik

* texter som presenterar författaren och den aktuella boken i katalog och säljblad, red. anm.