Ulf Peter Hallberg, Johannes Anyuru, Staffan Söderblom (Foto: Cato Lein) Anita Goldman och Kristian Lundberg var ej med vid utdelningen

Johannes Anyuru  Städerna inuti Hall
 Städerna inuti Hall har en säregen skönhet och en säregen kraft. Det är en episk dikt som lagrar tid och städer i en fraktal rörelse; rastlöst, inneslutande och expansivt, skriven i ett pulserande presens, ett akut nu. Anyurus dikt har en förmåga att göra sig delaktig, ställa sig i någons ställe, vara platsen där brottet utspelar sig, vara brottet. Hårt, musikaliskt, rytmiskt talar den inifrån en dödande världsordning, hemmahörande och främmande i den. Delar upp i delar - det döda, det dödande - och sätter i sin rastlösa energi samman delarna annorlunda. Som möjlighet. Att förenas och uppgå och undkomma. Som en sorgens och solidaritetens syntax. Deras avhängighet av varandra. En dikt lika existentiell som politisk. En bön, en dödsringning vid nollpunkten. (Marie Silkeberg)
     
Anita Goldman Om jag så måste resa till Los Alamos
Anita Goldman är en i bästa mening oförsiktig författare. Hon bangar inte för svåra ämnen, riktigt obekväma frågor, konflikter som en slappare skribent gärna undviker för att de är oöverskådliga. Eller allmänt obehagliga. Som krigszoner. Det har blivit ett antal egensinniga betraktelser, en blandning av rapport, essay och dikt. En genre som löper risk att bli obekväm i ännu en bemärkelse - bokhandlarna vet inte var böckerna ska stå. Den här gången gäller det en dokumentärroman om Robert Oppenheimer. En historia som huvudsakligen utspelas i Los Alamos, New Mexico, där den amerikanska krigsmakten framställer de bomber som snart ska förändra världen. En plats och en epok med konsekvenser som är svåra att fatta. En hemlig, isolerad civilisation där forskare och tekniker och deras familjer framlever i en vardag fylld med barnpassning och vänsterprassel, atomklyvning och drinkmixning om vartannat. Alldeles intill det vidunderliga, grannar med ett par monster, familjärt kallade Fat Man och Little Boy. Det handlar om snårig politik, svåra processer, sammansatta personligheter. Goldman skildrar detta med auktoritet och trovärdighet. Hon är själv på plats där ute i öknen och kommenterar sin egen fiktion. Ett konstgrepp som här verkar alldeles adekvat. Inför ett fenomen med sådana dimensioner och konsekvenser måste till och med dikten bli obekväm. Goldman väcker respekt, och - den skräck som gärna sover, inbäddad i friktionslösa fiktioner. (Klas Östergren)

Ulf Peter Hallberg Europeiskt skräp
Fast den här boken nästan enbart handlar om förflutna ting, skingrade röster och tider som samlar sig i en sorts försvinnandets procession, så sysslar den med förverkligandets konst. Uppfyllelsens etos, ja även patos. Här är en familjehistoria som låter en drömsk och opraktisk familjefars oändligt stillsamma, och försynta, och utopiska, upptäckarpakt med sin son svepa ut och gälla hela den modernistiska epokens själ. Och här är sonens ursinnigt kärleksfulla svar. Det äger alltihop hemklang i en sorts morgonljus. Även när det ibland genomlöps av intighets-känslor eller förtvivlan. De omsluts av morgonljus de också. Det är en bok att bli varm av. Det faller in ljus i ögonen. ”Finns det fragment”, frågar han, ”i varje människas förflutna som kan rädda henne - om hon tar dem på allvar?” Man får för sig att det är just så det är. (Lars Andersson)

Kristian Lundberg Yarden
”Detta är vad som finns: ett destillerat mörker, ett svart hål som sjunger mitt namn”. Denna grymma och smärtsamt vackra mening har jag med mig hela vägen genom Kristian Lundbergs nedstigning mot nollpunkten. Yarden – en berättelse – är värd att läsas av många skäl; de poetiska enskildheterna är bara ett. Jagad av skulder drivs författaren till botten av brunnen, och det är där – som timanställd grovarbetare i Malmö hamn med de uslaste av uslaste arbetsvillkor – han återfår sitt gamla klasshat, det som försvann när han regelbundet började skriva för pressen och kunde sova länge på morgnarna. Han möter sitt ursprung, det som stavas fattigdom och utsatthet, fernissan har krackelerat, han undkommer inte sitt verkliga öde. Samtidigt: han är vuxen nu, en man med erfarenheter, han är nykter, han har en älskad son, han äger bildning, ett språk, och har kraften, trots arbetet som suger musten ur honom, att formulera tankar om frihet och förtryck, vad som upprätthåller en människa. Och som han formulerar sig! Det finns berättelser som är viktigare än andra. Yarden är en sådan. Den skulle utan förbehåll hamna i min kanon över samtidens litteratur,  om jag nu fick för mig att upprätta en sådan. Rekommenderad läsning för alla, obligatorisk för dem med arbetsplats Rosenbad. (Cecilia Davidsson)

Staffan Söderblom Sa han
Staffan Söderbloms ”Sa han” inleds med ett av bokens enkla men vackert tecknade spektrogram över en fågelarts särskilda sång – det är oklart vilken men det gör ingenting. I de strama fyraradingar som följer bryter oavbrutet mysterierna fram – vilken röst talar, vems är stämman, varifrån kommer den, vad säger den? Och vad gör den bleke medicinmannen på omslaget? Upplevelsen av detta ljudande universum av frågor, infall, läten och röster liknar den storslagna och gåtfulla upplevelsen av att om våren gå ensam rakt in i en skog där fågelsångens uråldriga och exakta tonarter tränger sig in i människosjälen – med alla sina drypande lockrop och med lyckan och sorgen vars slag i hjärtat liknar varandras som mest just vid den tiden. Allt detta liv sjuder och ljuder, omprövas och oformuleras i ”Sa han”. Och vad skulle en diktsamling mer behöva säga? (Cilla Naumann)

Nämnden består i sig själv av författare, för närvarande Lars Andersson, Cecilia Davidsson,  Peter Kihlgård, Cilla Naumann, Marie Silkeberg och Klas Östergren samt donatorns representant Albert Bonnier.