- Boken handlar om sorgen över de bortvalda möjligheterna i livet


Resa till Port Said är titeln på en uppmärksammad debutroman som utkom den 21 januari. Högen av pressklipp som samlats på förlaget är decimetertjock, och mottagandet av boken har varit nästan genomgående mycket positiv. Författaren heter Lina Sjöberg, doktorand i teologi vid Uppsala universitet och nybliven tvåbarnsmamma. Minsta barnet är bara sex månader gammalt och ligger väl omstoppat i vagnen denna kyliga vinterdag när vi träffas för att prata om boken, och om hur det har känts med all denna uppmärksamhet.
- Det har verkligen varit tudelat, säger Lina Sjöberg. Visst är det precis som jag önskade att det skulle vara när boken äntligen kom ut, men jag känner mig också helt tagen på sängen. Det är en märklig känsla att plötsligt vara ”offentlig”, att se sitt eget ansikte i alla tidningar. Jag fick faktiskt ångest först, för jag är i grund och botten en blyg människa.
Resa till Port Said är en brevroman som utspelas i två olika tidsplan, åren är 1997 och 1948. I berättelsens centrum finns den åldrade Maria som vet att hon snart ska dö, Johannes som hon varit gift med under ett långt liv och den unga Dagmar som Johannes mötte på en resa längs Nilen 1948. Mellan Dagmar och Johannes uppstod en stark dragning och en spirande förälskelse, och trots att Johannes återvände till Sverige och familjen fanns minnet och känslan av Dagmar kvar inom honom under alla kommande år.
- Boken handlar om sorgen över de bortvalda möjligheterna i livet, säger Lina. Vi gör ständigt val som kapar bort andra val vi kunde ha gjort. Det upplever jag redan nu som trettioåring, att man förverkligar vissa delar av sig själv på bekostnad av andra.

Att Resa till Port Said delvis utspelas i Afrika är ingen tillfällighet. Lina Sjöberg bodde i Tanzania mellan 1984 och 1987, hennes föräldrar var missionärer och själv gick hon på en liten internatskola som hon beskriver som ”rena Bullerbytillvaron”.
- Men att leva i Afrika var inte oproblematiskt. Jag led redan som barn av de spår kolonialismen hade lämnat kvar och jag hade ständiga skuldkänslor. År 1996 åkte vi tillbaka till Tanzania, hela familjen, och det var lättare då. Jag kände att jag kunde hantera skevheten på ett annat sätt.
Romanens Maria och Johannes kom att leva sitt fortsatta liv i en by i Ångermanland, på den plats där också Dagmar hade vuxit upp. Även här har Lina Sjöberg lånat miljön från sin egen barndom, hennes farföräldrar bodde där och deras hem kom att betyda mycket under uppväxten.
- Berättelsen gav mig en möjlighet att återvända till farfars och farmors hus. Men det finns även andra kopplingar i boken till min egen familj, det är farfar som har tagit bilden som finns på omslaget och kvinnan som står lutad mot relingen hette faktiskt Dagmar. Men där slutar likheterna, det är inte deras liv jag har skildrat.

Det tog tre år att färdigställa Resa till Port Said. Lina började skriva boken år 2000 och skickade in manus till förlaget efter påsk 2003, ivrigt uppmuntrad av Sara Lidman som hon fick en nära kontakt med i samband med sin forskning av hur Gamla Testamentets berättelser slår igenom i den svenska skönlitteraturen.
- Jag skrev om berättelsen flera gånger, det blev mycket som inte kom med i boken. Om jag hade vetat hur mycket tid det skulle ta hade jag kanske aldrig vågat börja, jag hade inte riktig kontakt med mitt eget liv då när jag skrev. Berättandet tog över den verkliga tillvaron.
Det dröjde ett och ett halvt år från det att boken hade blivit antagen till dess att den kom ut, en tidsrymd som kändes enorm då. ”Köbildningen” på förlagen kan vara lång ibland, det är många böcker som står i tur att ges ut.
- Först blev jag jätteglad över att den var antagen och sen grät jag i två dagar. Boken fanns ju inte trots att den var klar, det kändes svårt. Jag var rädd att jag skulle tappa kontakten med den. Men sen blev det ändå så mycket praktiskt arbete kring boken att tiden gick fort. Och idag känns allt bara bra.

Just nu finns det ingen tid över för att skriva ännu en bok. Livet med två små barn är hektiskt, och om några månader ska Lina fortsätta sin doktorandutbildning som hon hoppas vara klar med hösten 2006. Dessutom har hon själv börjat recensera böcker i Svenska Dagbladet, något som hon gärna vill fortsätta att göra. Tanken på att bli präst som hon hade tidigare har hon dock övergett, hon upptäckte att hennes tro inte stämde överens med kyrkans.
- Den patriarkala strukturen finns överallt omkring oss, också i kyrkan. Men tro handlar om tillit, och jag kan inte känna tillit när det religiösa språket är så genomsyrat av strukturer som jag vill förändra. Men teologin har jag inte velat lämna. Det känns så viktigt ur ett existentiellt perspektiv att undersöka hur man får ihop livets stora frågor.

Den stora bunten med pressklipp hamnar i barnvagnen, nu är det snart dags att ta tåget hem till Uppsala och den övriga familjen. Fem års arbete har till slut givit ett påtagligt resultat.




av Ingela af Geijerstam