Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Hans pjäser spelas ständigt på scener runtom i världen, TV-uppsättningarna ses av miljontals tittare, och en ny Norénpjäs är alltid ett kärt samtalsämne. Man kan nästan säga att Norén har blivit en folkkär författare.
Dessvärre har scenframgångarna till viss del kommit att skymma Noréns poetiska författarskap. Litteraturvetaren Lars Nylander visar i sin bok om Norén, Den långa vägen hem, att poesins språk på många sätt ligger till grund för Noréns dramatiska rum. Med hjälp av psykoanalytiska teoretiker som exempelvis Jacques Lacan och Julia Kristeva – båda mycket inflytelserika under de senaste decennierna – följer han författarskapet i sig som ett "subjekt i process" genom olika nivåer av subjektivering. Det finns, konstaterar han, både kontinuitet och konsekvens i de ständiga förändringarna – och underliggande, betydelsedigra skikt står att finna i det som liknar en ständig upprepning. Noréns poesi har till exempel haft en dramatisk, scenisk laddning från första början, och samma grundläggande oidipala konflikt har pockat på sin lösning i olika former.
Det är ett varierande och vildvuxet författarskap, men med en säregen inre konsekvens. Det brukar ju heta att Lars Norén bara skriver samma pjäs om och om igen, och det äger kanske sin riktighet, för bakom pjäserna ligger alltid en större pjäs, ett större sammanhang. Här finns ett slags underjordisk mytologi, som gång efter annan kommer upp till ytan, en postmodern commedia dell'arte-struktur, vars funktioner Norén prövar på nytt med små variationer. Men egentligen har han varit mer rastlös, ombytlig och svår att förutsäga än de flesta svenska författare. Han har på sätt och vis satt i system att "slå sönder den plats där det nya / skall komma / Eller vara platsen för det", som det heter i diktsamlingen Hjärta i hjärta (1980).
Gång på gång har han skapat helt nya sätt att skriva åt sig. Vid några tillfällen har han till och med tagit avstånd från sina tidigare böcker för att kunna börja om på nytt. Norén debuterade mycket ung med diktsamlingen Syrener, snö (1963), som följdes av De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964) – två överhettat hallucinatoriska böcker, fulla av ekon från en sönderfallande modernism.
Som en mycket självständig röst i 60-talets "schizoestetiska" strömning skrev han sedan flera kollageartade, "filmiska" böcker där psykotiska visioner, sado-sexuella fantasier, samtidspolitiska problem, tvångsföreställningar och schizofrena orörlighetstillstånd tar gestalt i en oavbruten medvetandeström, inspirerad av samtidens antipsykiatriska teoribildning, populärkultur och udda författare som Raymond Roussel och Henri Michaux. Hit hör till exempel Inledning nr: 2 till SCHIZZ (1965), ett slags bildmässigt skrivmaskinsutbrott, lika visuellt som språkligt drabbande, men också Encyklopedi (1966) och Stupor (1968).
1968 närmade han sig också romankonsten i den poetiskt berättande Salome, Sfinxerna – och i Biskötarna (1970) och I den underjordiska himlen (1972) tog han steget full ut och inledde en romantrilogi som dock aldrig kom att fullbordas. Dessa två märkliga romaner finns nu på nytt tillgängliga i en volym i Bonnierpocket.
I början av 70-talet blev Noréns poesi mer sparsmakad. Efter ett par böcker där rolldiktning och ett mer direkt tilltal utgjorde väsentliga inslag – Solitära dikter (1972) ochViltspeglar (1972) – var det dags för ett nytt brott med det gamla. I ett kort efterord till diktsamlingen Kung Mej och andra dikter (1973), som bland annat består av en lång svit kring konstnären Carl Fredrik Hill, klargjorde han att han "känt ett mycket starkt behov av att bryta med min tidigare verksamhet. I fortsättningen", skriver han, "skulle jag vilja bli betraktad som en helt ny författare. [...] Den tidigare Lars Norén känner jag inte så väl. Träffar ni på honom så hälsa från mig."
Nu inleddes i stället en mer personligt orienterad period, där diktningen tog form av privata dagboksfragment, och där den lyriska förtätningen uppträdde i en intim familjesfär, dock utan att moraldiskussion, samhällsliv och politik förlorades ur sikte. Det språkliga arbete som Dagliga och nattliga dikter (1974), Dagbok (1976) och Nattarbete (1976) gjorde till livsprojekt kom därefter under inflytande av poeter som Paul Celan och Friedrich Hölderlin att allt mer koncentreras och chiffreras i form av "språksplitter", nyckelord, gåtfull sammanfattning.
Noréns poetiska författarskap kulminerade sedan i några av det sena 1900-talets mest fullgångna diktböcker – Order (1978), Murlod (1979), Den ofullbordade stjärnan (1979) och Hjärta i hjärta (1980), som också blev Noréns avsked till poesin.
Efter detta koncentrerade han sig helt på dramatiken. Redan på 70-talet hade Norén närmat sig en scenisk gestaltning, exempelvis i TV-pjäser som Kingston Hotel (1970) och Amala, Kamala (1971) och i hörspel för radio som Box Ett (1972), Dräneringen (1979) och Depressionen (1979). Fursteslickaren hade under skandalartade former satts upp på Dramaten 1973.
Pjäser som Modet att döda (1980) och En fruktansvärd lycka (1981) förebådade vad som skulle komma. De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud sattes upp på Malmö stadsteater 1982 respektive Göteborgs stadsteater 1983, och sändes sedan i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar 1984, vilka blev det egentliga startskottet för Noréns berömmelse som dramatiker.
Att säga att resten är litteraturhistoria är egentligen missvisande, för Noréns författarskap hörde redan till det mest betydande som skrivits i efterkrigstidens Sverige – men nu började resten av världen också förstå det.
Utgivning:
Syrener, snö (1963)
De verbala resterna av en bildprakt som förgår (1964)
Inledning nr: 2 till SCHIZZ (1965)
Encyklopedi (1966)
Stupor. Nobody knows you when you're down and out (1968)
Salome, Sfinxerna. Roman om en tatuerad flicka (1968)
Revolver (1969)
Biskötarna (1970). Tillgänglig i BonnierPocket.
I den underjordiska himlen (1972). Tillgänglig i BonnierPocket.
Solitära dikter (1972) Kung Mej och andra dikter (1973)
Dagliga och nattliga dikter (1974)
Dagbok (1976)
Nattarbete (1976)
Order (1978). Tillgänglig i BonnierPocket
Murlod (1979)
Den ofullbordade stjärnan (1979)
Hjärta i hjärta (1980)
Tre skådespel (1980)
Två skådespel (1983)
Endagsvarelser (1990). Tillgänglig
Och ge oss skuggorna (1991). Tillgänglig
Tre borgerliga kvartetter (1992)
De döda pjäserna I-IV (1995)
Personkrets 3:1 (1998).
Skuggpojkarna (1999)
Salome, Sfiinxerna (2001)
|
|
 |
|
|
|
|
|