Ulf Erikssons dikter är eftertänksamt reflekterande, men i dem finns också konkreta iakttagelser och fantastiska bilder. Inte minst staden och dess dagrar är starkt närvarande - inklusive Högdalen där han är uppvuxen.
I hans nya dikter ses våra dagar än högt uppifrån än långt inifrån. Där råder klarhet i vad han kallar "obegriplighetens rum". Så här kan det låta:
Rymden upprepar sig
i huset: trappa.
Huset upprepar sig
i rymden: gata.
Jag stiger
genom dagens ansikte.