Men livets språk är
liksom stenarna och vattnet
Är stenarna och vattnet
och vi är orden jorden
inte kunde yttra
Nina Burtons dikter är lika många som dygnets timmar, eller som filmremsans bilder för en sekund, och deras genomgående tema är tiden som flöde och förvandlande kraft. Burton börjar med svaret på människans existentiella fråga om tillvarons mening, i en lång inledande dikt där svitens övriga titlar och motiv presenteras och varieras. Det är ett upplägg som i sin utsökthet kan påminna om den danska poeten Inger Christensens intrikata kompositioner, och också hos henne spelar ju matematiken och naturvetenskapen stor roll. Burton vill berätta att det inte finns någon mening, något svar i slumpen, och samtidigt visar och skapar hon mening, genom sina ord, sina bilder. Meningen finns där, i molnen, vågorna, regnet, glömskan, grönskan, ljuset och skuggan
Men inte som ett svar, svaret löses upp och skingras i skärvor, utan i livets ständiga förvandling.
Den rörelsen fortplantas även genom dikterna, som en rytm, en musik, och i sättet som dikterna länkas till varandra. Också bilden av skärvorna rör sig från dikt till dikt, från vattnets brustna isflak till de speglande ljusskärvorna över teets yta i frukostkoppen. Vattnet blir det element som tydligast gestaltar förvandlingarna, i sin vandring mellan jord, moln, regn, hav. I den långa vackra slutdikten som rullar fram som en våg i sig, talar hon om vattnet som det stora lösningsmedlet, det som rymmer både liv och död, det som samtidigt är en helhet och i oavlåtlig rörelse.