”Den blir bra, jag behåller den på, sa hon och la pengarna i expeditens hand. När vi gick ut såg jag hur ylletyget i kappan fick hennes ögon att lysa blåare. Hotellet låg inte långt därifrån. Dess namn framkallar fortfarande röda neonbokstäver mot snö och vi är lika nära varandra som avlägsna, Anna och jag. Mellan oss är allt invant och ömt och ändå tafatt och nervöst. Dagarna som gått ligger omkring oss, våra barns ljusa röster, andra gathörn, rum, situationer. Hennes tunga roterar mekaniskt i min mun, hotellskylten lyser över snön i Köpenhamn. Tunna neonbokstäver, röda. Den gamla kappan i en påse i hennes hand.”

Naumann är uppenbart en av våra riktigt stora och uppriktiga berättare – en av dem som ställer frågorna och inte bara kommer med svaren. Att hon sedan gör det med en så raffinerad skicklighet får mig att häpna.

En i taget berättar en väninna, en make, en far och en dotter om kärleken till en och samma kvinna – Anna. Tillsammans blir deras röster ett närgånget porträtt av en hel familj och en svindlande skildring av hur tiden och minnet strömmar genom människors liv. Anna är samtidigt barnet och mamman, lekkamraten och älskarinnan, alltid närvarande men aldrig annat än i betraktarens öga.

"Med stor precision och en sorts psykologisk realism förmår Naumann skildra medvetandets vindlande vägar mellan minne och nutid, förväntningar och verklighet, och händer som sträcker sig genom tiden." DN

"...Cilla Naumann spinner framgångsrikt och skrämmande väven som skiftar färg och mönster och aldrig blir densamma igen när man läst några sidor till av en text på ett språk som inte tillåter en att släppa taget." Nerikes Allehanda