”jag ville behålla
men
du var blyerts, du var aska, jag andades en gång, två gånger och du var borta”
Clara Diesens nya diktsamling äger rum i minnet av en stad – eller i föreställningen om den. Liksom i debuten glömskans bok kretsar dikterna kring en förlust, ett tomrum. De bildar ett slags besvärjelse av det som går att hålla kvar och forma och det som försvinner.
”den här staden är
bortom atlanten
och i min pupill”