Hon har allt. Söner och älskare, man och krog. Hon skrattar åt pratet om kriget som är på väg till Bosnien. Det finns väl inga etniska grupper! Men kriget kommer och plötsligt står hennes söner på varsin sida. Frontlinjen går genom hennes stad, hem och kök. Det är då hon måste spara en kula för något som kanske kommer att hända.
   Berättaren och huvudpersonen i Sista kulan sparar jag åt grannen har mycket gemensamt med sin författare. Hon har vuxit upp i Titos Jugoslavien och har lärt sig i skolan att religionen och alla fördomar som splittrar folket är avskaffade. Men farmor lär henne att be till Jungfru Maria, mormor vill att hon ska be ortodoxa böner och morfar svarar aldrig när hon frågar varför hans initialer finns på tegelstenarna från samhällets tegelfabrik.
   Det gör ont att inse att familjens historia är full av det som hon lärt sig förneka, men hon väljer att inte låta det förgångna styra hennes liv. Hon lämnar släkthuset där historiens oförrätter sitter i väggarna.
   Romanen börjar tjugo år senare, när det har blivit viktigt vad man heter och hur ens släktband ser ut. Berättaren är då gift med Hussein – muslim och far till hennes yngste son men inte till den äldste. 
   Fausta Marianovic skildrar hur kriget förvandlar alla jugoslaver i Bosnien till kroater, serber och muslimer, hur hat uppstår, familjer splittras och en pacifistisk mamma med dödsförakt beger sig till fronten för att hämta hem sin son.
   Hon skriver på en svenska som fått färg av det modersmål som var hennes innan kriget utsatte till och med språket för etnisk rensning. Sista kulan sparar jag åt grannen är fylld av starka känslor och trotsig humor. Den gör erfarenhet av tidningsrubriker så att vi förstår något som vi tidigare bara läst om.