I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.
   Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld.

Små grytor har också massmord på sina hjärnor
jag bär dina förtorkade slag
pappa
i mina ögon
konserverade tårar och råkokta lingon
och slagen avtog aldrig i styrka
och jag lärde mej att
bättre en kuk i handen än tio i stjärten
pappa du bad mej stå
såhär och stilla
men förklarade aldrig hur yxan skulle sitta
för att knäcka mina kotor